Reseskildring från 1936

Reseskildringen är skriven av Karl Gunnarsson för Svenska Turistföreningens ”Årsskrift 1936”.
Gunnarsson har valt att kalla skildringen ”Genom Slättdal och Skogsdal”. 
Jag har valt att börja saxningen när han anlänt till Ed men vill åka norrut för att ta en mera intressant väg till Halden.



”Oss frestade emellertid inga hotell. Eriksson skulle företa en rundresa i bygderna och köpa hästar och jag kom
alldeles lagom till Ed för att äntra bussen till Nössemark, som var målet för min resa.”

Nössemark är Dalslands nordvästligaste socken, i norr gränsande mot Värmland, i väster mot Norge.
Landsvägen, en f d häradsväg, ej bredare än att en buss och andra fordon blott med försiktighet kunde mötas,
går i trevliga småkrökar. Hela sträckan upp till Nössemark är två och en halv mil, går vägen i närheten av Stora
Lees klippstränder. Så fort man lämnat Ed kommer man direkt in i skogens rike, de tiomila gränsskogarna mellan
Sverige och Norge.
Med långa mellanrum dyker en liten gård eller en grå stuga upp, en enkel man eller kvinna, klädd i hemvävda vadmalskläder, står vi vägen väntande på bussen som kommer med tidningar och nyheterutifrån världen.


Det föreföll mig motbjudande att sitta och skaka i ett nutida fartvidunder i denna gammaldags bygd. Jag satt och
blickade framåt vägen under förhoppning att en hästskjuts skulle komma till synes, ty här ville jag färdas fram
efter häst, känna doften av hästsvett och barrskog i stället för bensinlukt och doften av trycksvärta från
tidningspacken bredvid chauffören.

Och strax efter det vi passerat en liten handelsbod, där en del post lämnats av, fick jag på en raksträcka syn på en hästskjuts. Så fort vi krånglat oss förbi skjutsen bad jag chauffören stanna, emedan jag ville stiga av.
– "Men herrn har ju löst biljett ända till Nössemarks kyrkby och dit är det en och en halv
mil ännu", sade chauffören.
– "Sak samma, kyrkbyn hinner jag till sedan. Jag började lukta av skogarna, bönderna
och deras husdjur", upplyste jag och steg av.

Mannen med hästskjutsen höll stilla bakom bussen och jag sporde honom om jag mot betalning kunde få åka
med framåt vägen.
– "Jo, alltid går det för sig", svarade han bredvilligt och jag kravlade mig upp på hans kärra.

Som väl var för mig var mannen i motsats till skogsbor i allmänhet meddelsam av sig, samt dessutom
humoristiskt anlagd. 
– "Jag heter Dahlman", började han. "Är herrn agent?"
–  "Nej jag har förr brukat svenska jorden som ni, nu är jag i Dalsland för att studera förhållandena och sedan skriva om landskapet i Svenska turistföreningens årsskrift," upplyste jag sanningsenligt.
– "Å fasen. Nå hur finner han landskapet?"
– "Bra. Och det bästa har jag bestämt funnit här. Det här var en trakt för dåliga nerver. En kurort i skogarnas djup, vid Stora Lees

lugna vatten."
– "Är han nervsvag?"

– "Nej inte alls, men jag skall råda mina medmänniskor som är på turistfärd till Norge att via Ed ta vägen norrut till Nössemark i stället för att köra rakt fram till Fredrikshald – Halden heter det ju nu för tiden – ty jag ser av kartan att från Nössemarks kyrkby går en lika dammfri och trevlig skogsväg fram till Halden som den här. Ni har väl ingenting emot att det kommer turister hit och slår upp sina tält i era skogsbackar?
Det är folk som betalar för sig."
– "Di ä välkomna, släpp bara hit dom", menade Dahlman. Han tittade på klockan.
– "Nu får jag mana på märren", sade han, "jag ser skolan är strax slut och nu passar det att min dotterdotter får åka
med hem."
Det pigga, svarta norska stoet framför kärran satte i med ett friskt trav och snart stannade vi framför en
skola invid vägen, just som barnen slutat sina lektioner för dagen och kommo ut.
Summa sex barn. Jag reflekterade för ögonblicket inte så mycket över det ringa barnantalet, ty sötare flickungen an Dahlmans sjuåriga dotterdotter, som klättrade upp i kärran och placerade sig i mitt knä, har jag aldrig sett.

- "Nog har du väl mer än fem kamrater i skolan?" Sporde jag tösen under färden.
– "Nej vi är bara sex barn", bedyrade hon.
- "Ja det är för bedrövligt rakt att det föds så litet barn nu för tiden sade Dahlman. Det kommer att gå så långt att vi får stänga en eller flera skolor här i skogssocknarna bara för att det inte finns barn. Jag läser i aviserna emellanåt
om en ny predikant som heter Myrdal som är mycket för att ställa till med barn. Han skulle behöva komma hit ett
slag och predika. Försörjningsmöjligheter finns för mycket mera folk här i skogsbygden nu för tiden. Det är bara
lathet av dom unga att di inte skaffar sej barn. Herrn som reser omkring kanske är bekant med den där Myrdal? "
–"Nej, jag känner honom inte, men jag vet att han är professor och inte predikant. Hans far kände jag emellertid,
han var godsägare och hade då åtminstone massor av statbarn."
– "Jag kan tro att han hade samma takter i sig som sonen," menade Dahlman, "om han nu kalla barnen statbarn var det ju hans sak. Meningen är ju, vad jag kan förstå, att staten skall gen ett handtag också, bara svenska folket gör sitt."

Jag sporde om jag kunde få stanna över natt hos Dahlman och fortsätta min färd nästa dag. Han kikade på mig
med ett öga.
– "Kan han livnära sej på vattgröt och bröd, så må det vara hänt", svarade han och vek strax efteråt
av från landsvägen in på en skogsväg. Efter en stund stannade han vid sin mågs och dotters gård för att lämna
lilltösen. Det var som Dahlman berättat mig, det var klent med barn i skogsbygden. Jag fann det inte blott i denna
gård, där lillflickan som åkt med från skolan var enda barnet. Jag fann detsamma vara förhållandet var jag sedan
drog fram i dessa trakter.
Om jag ej själv sysslat med både skogs- och jordbruk i mina dar, skulle jag sannerligen undrat över vad folk
egentligen levde av här. Jordbruken äro i allmänhet så små att de blott föda en häst och tre, fyra kor.

Nej, jordbruket kan inte räcka till. Här i tiomilaskogarna är det skogen och skogsbruket som utgör befolkningens
egentliga förvärvskälla. Ej heller äro de timliga behoven så stora. Men människorna som bygga och bo här äro
lyckliga och nöjda med tillvaron och det är huvudsaken. Vi fingo vattgröt och bröd till kvällsvard hos Dahlmans,
men vi fingo väl avkyld söt mjölk till gröten och hemkärnat smör till brödet samt torkat fårkött, ost och mesost som sovel.
En härlig bädd fick jag i finkammaren till natten. En lika stadig grötfrukost som kvällsmaten blev jag bjuden
på morgonen och så skjutsade mig Dahlman till den ett mil avlägsna Nössemarks kyrkby, Strand.

Nössemarks kyrka ligger vid en vacker vik av Stora Lee. Här är mera odlad bygd, men gårdarna föda även här
blott en eller ett par hästar och några kor.
Handelsbodar, kaféer och pensionat ligga koncentrerade i Strand, invid landsvägen som här från Värmland och norra Dalsland med färjetransport  över Stora Lee går till Norge.

Norska gränsen är här blott några få kilometer avlägsen och Halden är Nössemarkbornas närmaste stad. Avståndet till Halden är två och en halv mil och man har daglig bussförbindelse med staden.

Jag tog in på ett pensionat i Strand och gjorde därifrån längre och kortare utflykter i trakten om dagarna. Ungefär
ännu en mil norr ut från kyrkan sträcker sig socknen. Runt några småsjöar däruppe emellan Stora Lee och norska
gränsen finns det jordbruksbygd och ganska tät bebyggelse.
Hästarna i dessa trakter äro av norsk ras och nötkreaturen rödkullor eller fjällkor. Större eller mindre skogsskiften höra till varje gård. Men här förekommer ingen rovdrift; man säljer inte skogen på rot till skogshandlare längre utan avverkar själv ett visst antal kubikmeter årligen och kör fram timret till vägar eller vattendrag, där det mottages av köparen, uppmätes och likvideras.

Skogsbygderna mellan Ed i söder och Nössemarks kyrka i norr, mellan Stora Lee i öster och norska gränsen i
väster äro i mitt tycke de avgjort intressantaste trakterna av hela Dalsland. I dessa trakter fann jag de stiligaste
människorna, utan stadsfernissa, ursprungliga, friska och strävsamma.

Och så granna flickor och pojkar där fanns, alla med felfria, bländvita tänder.
– "Hur kan ni bibehålla era tänder så väl?" sporde jag en dag en ung bondtös.
– "Vi tuggar kåda, kom svaret rappt, rappt och övertygande. Så var det med det. Grankådan, använd som tuggummi, anses här i trakten var mycket bra för tänderna.

Under mina vandringar bland skogsbygdens folk om jag en morgon till en gård, där jag verkligen fick arbete.
Bonden hade blivit försenad med sin skörd på grund av timmerkörning han åtagit sig. All havre var skuren och
hängde på stör men inte ett lass var inkört. Sin träda hade han gödslad men ej tillbrukad för sådd. Till gården kom
jag som efterskickad. När jag sporde om arbete var man tacksam för min hjälp. Familjen bestod av man, hustru,
en 9-årig son och en tjänarinna, en 17-års hemmansägardotter  från socknen.
     Gården hade ett enastående vackert läge vid en liten insjö.  Nu fördelade vi arbetet så att husbonden redde till trädan och harvade ned utsädet med gårdens ena häst, medan den unga flickan och jag körde in havre med den andra. I Norge såväl som här i Sverige i trakterna mot norska gränsen är det flickornas lott att lägga hö- och sädeslassen ute på fälten.

Med konstförfarna händer lade min arbetskamrat sädesbanden tillrätta på lasset alltefter som jag likt en elevator
langade upp dem till henne. Bonden drev på med sin rågsådd, redde till teg efter teg, handsådde och harvade
ned utsäde om vartannat. Det var bråttom. Han spådde regn efter den långa torkan. Men att bärga in skörden och
få höstutsädet i jorden på en Nössemarksgård tar ej lång tid.
På två dagar voro vi färdiga med de arbetena. Och får husbonde blev sannspådd. Jag hade just lyft sista havrebandet  från sista stören och han hade sått sista tegen färdig då regnet kom. Det blev regn över hela Sverige två månader i sträck.
   Visserligen följde vad Nössemark beträffar ett par solskensdagar på det första regnvädersdygnet, men sedan fick även den landsändan sin beskärda del av den långvariga rotblötan.

Så fort solen andra dagen bröt genom molnen tackade jag och avtackades av familjen samt lämnade gården. Det var tid att dra till andra trakter.

Jag gick att bjuda avsked av vännen Dahlman, vars gård låg i min väg. Dahlman hade som ung tjänat dräng på
en gård på Dalboslätten och han berättade för miv vilket oerhört uppsving jordbruket rönt därnere på slättbygden
de senaste decennierna.
– "Men inte har de så roligt på slättgårdarna som förr, det är jag säker om", menade Dahlman.
"Du skulle varit med på logdanserna där i min ungdom, Gunnarsson, det var dans det. Och vilka
skördekalas det ställdes till med i gårdarna på höstarna. Man åt och drack så det hördes flera dagar efteråt."

Dahlman höll norska telemarks-kor, en härdig, god mjölkboskap i klara röda och vita färger med långa horn.
Jag satt på stugtrappan tillsammans med Dahlman och språkade meden hans yngsta dotter var sysselsatt med att
mjölka de fem korna utanför stugan.
De hade runda mässingskulor fastnitade i hornspetsarna  och jag sporde min värd vad dessa mässingsknoppar skulle tjäna för ändamål. Jag förstod mycket väl att de hade en praktisk uppgift att fylla.
Vid stångning kunde ej djuren skada varandra. Men i andra landsändar såga vi av hornspetsarna, om de
äro för vassa, och den metoden gör samma nytta.

-"Det är ett mod från Telemarka", upplyste Dahlman, "och när mässingknopparna glänser i solen, då tycker jag allt
att korna är en prydnad får går´n, vett du". Så sade fader Dahlman. Men i verkligheten var det hans unga dotter
som var prydnaden på gården, just som hon satt där, barbent och käck, sjungande en glad visa, medan mjölken
under hennes fasta, vana handgrepp i jämna, grova strålarfradgande fyllde stävan.

Webbdesign Sandra Tordardottir