Välkommen till
vilda, vackra
Rune Henriksson
Ett porträtt av en Nössemarking
Av Sandra Tordardottir
Om du inte redan känner honom så har du i alla fall sett honom körandes till eller från lanthandeln i sin röda traktor.
Rune Henriksson tar emot mig där han bor, i huset bredvid sitt gamla familjehem på Bottnane vid fotbollsplanen.
Där lever han med sin katt Pelle.
Vi sitter i köket och båda kanske lite osäkra på hur vi ska börja. Vi känner inte varandra, jag har aldrig intervjuat någon och Rune har aldrig blivit intervjuad.
Anledningen till varför jag är där är för att jag vill skriva en liten kort "presentation" om honom i NIFs årsbroschyr eftersom att han en gång varit mycket aktiv i föreningen.
Vi har 1 timme på oss för sen börjar skidstafetten och jag får bekräftat Runes kärlek för sport.
Mötet blir över förväntan enkelt och väldigt trevligt. Tiden flyger fram. Jag får mersmak, vill veta mer och ringer för att
träffa honom igen.
En ide till ett större porträtt har börjat spira.
Jag älskar att höra folks historia. Och allas liv är som en spännande bok.
Vem, varför, hur och alla unika ögonblick. Val man tagit och beslut man ångrar.
Men låt mig nu få presentera Rune Henriksson och början på serien Ett porträtt av en Nössemarking.
Bottnane 3, dit familjen Henriksson flyttade 1951
Bakre fr vänster; Roy, Rune, Allan, Ebbe, Gunnar, Sven-Erik. Främre fr vänster: Bror Magnusson på Gränsen, Jan-Gunnar,
Sten-Åke, Arne, Lennart Hemdal.
Bild tagen på Hagavallen, Ed
De tidiga åren
Rune Edvard Henriksson föddes 1946 och under hans första 5 år på jorden bodde han på den arrenderade gården Nolgården i Rörviken.
Just det huset är dock rivet och nytt är byggt på platsen.
Han är ett av 5 syskon i familjen med pappa Karl och sin norska mamma Margreth, som kom från Bjørkebekk.
Hans äldste bror Reidar gick tyvärr bort för tidigt men hans tvillingsyster Ragnhild bor i Dals Långed, Roger här i Nössemark och den 12 år yngre Rolf i Uddevalla.
Kan du berätta mer om hur ni bodde? Kan du tex minnas dom kalla vintrarna?
- Det blev bättre när vi flyttade till Bottnane men jag minns att det eldades hårt till sent på kvällen och det var kokhett i huset. När morgonen sen kom hade svetten frusit och jag och min syster satt fast i armarna.
Föräldrarna
Till Bottnane flyttade familjen när Rune fyllt fem. Gården ligger på bortre sidan av fotbollsplanen så Rune fick bara några meter till sitt stora intresse; fotbollen.
Familjens 100 hönor var också ett intresse som Rune skötte och han sålde äggen vidare till affären.
Dahlior var mamma Margreths stora passion och Rune hjälpte henne i trädgården vid varje tillfälle som gavs och intresset fördes därledes över från mor till son.
Runes pappa jobbade med skogen. Han var borta på veckorna och kom hem om helgerna. Rune fick ibland följa med och minns det med mycket glädje.
-Det var ju som ett äventyr för mig. Vi cyklade en lång bit på vägen. Sen fick man gå i nästan en timme in i skogen. Då kom man fram till stugan där skogsarbetarna bodde under veckorna. Sen fiskade vi på kvällen. Vi åt mycket fisk.
Runes mamma var husmor till en början men jobbade senare i Nössemarks ålderdomshem. Olyckligtvis diagnostiserades hon med cancer och gick bort när Rune bara var i 20 års åldern.
Syskonen tog ledigt från sina respektive jobb och turades om att vaka vid hennes sida i en hel månad tills hon till slut somnade in på sjukhuset i Vänersborg, bara 50 år gammal. Hon ligger begraven i Ed, tillsammans med den äldste sonen Reidar.
Rune var den som befann sig vid sin deras fars sida när han gick bort, några år senare.
- Det var en svår stund. Han ligger här i Nössemark. Det var för svårt att flytta mamma hit. Så vi kom överens att Reidar skulle begravdas hos henne när han gick bort.
Tonåren
Minns du din första förälskelse?
-Nä. (skrattar och verkar verkligen försöka minnas) Det var många det. Men det blev aldrig något av det.
När jag ber Rune beskriva sig själv i denna ålder säger han att han var av den blygare typen, inte den som stack fram. Jag känner igen mig själv i det och genom tiderna har alkohol hjälp oss blyga att våga vara oss själva.
Enter Goja.
Solvarma myrstackar runt om i Nössemark var på denna tiden fyllda med flaskor innehållande en tvivetaktig substans.
När dom var "redo", efter en vecka eller så, samlades man ett gäng i skogen och festade.
Drömde du om att bli något särskilt när du växte upp? Polis, popstjärna?
-Nä.. (skrattar) Det var inget sånt. Hade aldrig några såna drömmar. Det blev som det blev. Jag jobbade med att lämpa mjölk* när jag var 14 år. Från Nössemark till Ed. Men under en match blev jag så hårt sparkad på smalbenet att benpipan bröts av och pekade åt olika håll. Jag fick sluta med det. När benet läkt fick jag jobb på höveln på sågen.
-Efter lumpen visste jag att jag hade ett jobb som väntade på mig. Hos Vattenfall. Och där jobbade jag som linjearbetare i 30 år.
* Att lämpa mjölk (som efter lite undersökning verkar vara ett nössemarkskt ord) innebär att man byter tomma mjölkflaskor med fyllda ute på mjölkborden.
Bild tagen från Vattenfalls arkiv
Som linjearbetare ingick man i ett "lag" av 3 personer. Stolpen reses med en s.k. sparrelholmsax.
Stolphålen grävdes för hand med spett, spade och en s.k vridskopa.
En högspänningsstolpe skulle ner 2 meter oavsett markförhållanden.
Många av arbetsmonenten var slitsamma och riskfyllda.
En linjemontör fick vara beredd på att jobba i alla väder även när stormen drog fram över strömlösa hus och gårdar.
Kan du minnas första gången du såg på TV?
- Dom sålde ju TV-apparater i butiken på den tiden. En TV stod i skyltfönstet och där kunde man ju stå och se. Men min största upplevelse måste ha varit VM i fotboll 1958. Jag var 12 år då.
Dom hade TV i det röda huset bredvid Prästgården och där samlades många för att se finalen mellan Sverige och Brasilien. Det var riktigt roligt det.
Hade du någon idol när du växte upp? Eller var det någon som du såg upp till här i Nössemark?
- Jo men Elvis var en stor idol och är än. Men här i Nössemark..jag vet inte.. jo, det var en som kom hit från Göteborg. En fotbollsspelare. Dennis Skånberg. Han var riktigt bra. Han gifte sig med en härifrån.
Men på riktigt. Kan du inte komma ihåg din första förälskelse? Andra då? Tredje?
-Nä, jag kan inte det... Men jag var gift, vet du? Hon kom från Idd i Halden. Vi träffades där borta. Unni.
I fyra år var vi gifta så det var ju inte så länge. Vi fick ett barn, Mikael. Han blev 50 förra året, den 7 augusti. Min son.
Rune berättar för mig att han inte sett sin pojke sedan denne var 6 år gammal.
Rune är öppen med de svårare stunderna i sitt liv och han uttrycker sig tämligen pragmatiskt med "gjort är gjort och det går inte att ändra".
Från att vara roliga gojafester i skogen tog alkoholen mer och mer över Runes liv och han säger kort att han "ställde till det för alla runt omkring".
Det var ölen efter jobbet och sen spriten på helgerna.
I 20 år eskalerade det tills Vattenfall till slut skickade honom till Gullmarksgården.
-Det är "torken" som det kallades och där stannade jag i en månad.
Jag fick tid att tänka tillbaka och se vad jag orsakat. Där kom jag till insikt med vad jag ställt till med. Jag visste att jag förstört så mycket för alla runt omkring mig.
Jag orkade inte mer. Där och då blev det bestämt. Vi hade hade inte suttit här om jag inte slutat då.
Och Rune har karaktär, det får man säga. Sedan månaden på Gullmarksgården, år 1994, har Rune inte druckit en droppe alkohol, Till och med cigaretterna har han lagt ner. Men snuset. Nja, det är nog här för att stanna.
Rolf Holmen, Arne Kristiansen, Kjell Aspestrand, Bjørn Holter, Svein Ytterbøl, Trond Lie, Rogen Prang, Ebbe Karlsson, Sven Erik Arvidsson, Arne Svensson, Rune Henriksson.
Rune och fotbollen
Under dessa år var det mycket tack vare Rune att fotbollsplanen sköttes. Utan honom hade stället förmodligen varit igenvuxen vid detta laget. När målen som stod började ruttna sönder ordnade han virke, handhyvlade och målade nya.
Han har genom åren haft många olika roller inom NIF och som ordförande satt han tills Anders Karlsson tog över rollen.
Som liten parvel följde Rune uppmärksamt med på de stora killarnas träningar och som 14-åring ingick Rune i Nössemarks A-lag. De spelade då i Dals Elit och med sina kvicka ben fick han positionen högerytter.
Efter några år, 1965 närmare bestämt, blev det dock slut för alltid för fotbollslag i Nössemark och i flera år var föreningen i det närmaste ”vilande”.
Ebbe, Sven-Erik, Arne & Rune
Det är lätt att känna visst vemod och nostalgi när man får höra vilken aktiv förening Nössemarks IF en gång varit.
Fotbollsplanen som nuförtiden står nästintill orörd, var för bara 50 år sedan upptrampad av konstanta träningar och helgernas matcher.
Bygdens alla invånare som strömmade dit, vare sig dom var fotbollsintresserade eller inte.
Hejaropen, skratten. De unga flickorna som stod på kanten och hejade på, hemligt förälskade i någon av de snygga fotbollspelarna.
Planen, som faktiskt är den samma som står nu, klipptes för första gången av Runes pappa, i november 1950.
Och gräsklippning fick helt enkelt vara en del av fotbollslagets uppvärmning på den tiden. Flera ”handjagare” delades ut bland fotbollsspelarna och sen var det bara att börja slå.
Idag
Tusen tack Rune, för din tid, berättelser och öppenhet. Och tack ni som läst.
Rune står i dörren och kallar på katten Pelle som inte vågar in p.g.a. mig.
Sen kommer han tillbaka till köket igen och tar upp en liten anteckningsbok som han har i en låda i köksbordet. Det är anteckningar över årets väder.
Han har fört nogGrann statistik över varje dags väder i flera år och säger att gräsklippsäsongen har börjat en hel månad tidigare än förr. Och han om någon borde ju veta eftersom han säkert klippt fotbollsplanen några hundra gånger.
Han bor i huset bredvid sitt familjehem. Ett hus som syskonen byggde tillsammans som sommarstuga. Här blomstrar Dahliorna varje sommar.
Kryckorna får han ha då det ena knät är slitet till "ben mot ben". -Men det gör inte ont, säger han. Inte när jag sover i alla fall.
Men denna generation är ju också lite utöver det vanliga, om du frågar mig.
Sandra Tordardottir
